Så snabbt dagarna rusade fram...hängde inte med. Varför hänger jag inte med?
För att veckan varit fantastisk eller vad? Jag bara undrar... Jo det har varit en fin bra vecka.
Bär och kånkar lite ved... I kväll har jag svårt att få fart på elden och suckar tungt. Men skam den som ger sig!
Tänker och tänker och vet att jag inte ska det... Ta dagen som den kommer snälla du, säger jag till
mig själv. På tv sitter en mamma och berättar hur hon ger hela sitt liv till sonen som sitter fängslad i Kongo.
Hur stor är inte hennes saknad, sorg och ensamhet. Tänker då att jag borde inte känna som
jag gör! Hon ger inte upp hoppet trots 6 år som passerat.... Hoppet ärret sista som försvinner....
Fredagkväll och kommer hem till rosorna som har gett upp! Hänger där ledsna och ensamma i det
svala rummet. Mitt huvud hänger också lite som alla fredagar....
Tycker inte om...och undrar om jag kommer att få älska fredagskvällar någonsin....
Hoppas och tror... För hoppet är det sista som försvinner...
Borde sova....så mycket man borde...
Lyssnar på fantastisk musik och försöker få ro att sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar